Jag tror att jag äntligen har knäckt koden till det här med att SPRINGA. Jag har alltid haft en hatkärlek till löpning, just för att det är lika delar bra träning som det är ASJOBBIGT. Mycket på grund av att jag inte bara kan jogga i ett normalt tempo utan för att jag alltid, ALLTID tävlar. Om inte med andra, så med mig själv. Sedan några veckor tillbaka har jag bestämt mig för att springa mycket, länge och långt. Men alltid springa i ett tempo där jag kan prata, och kanske framförallt: andas! Helt plötsligt är det här med löpning 100 % roligt och jag kommer på mig själv med att googla saker som ”Stockholm Marathon”.
I lördags sprang jag från Karlstad till Kil! Stolt över mig själv och tänker att jag minsann kanske ska ta mig igenom min tredje halvmara till våren iallafall!
Framme i Kil! 1 timma och 40 minuter senare. Samt en stel höft.
